Så där ja, då har mannen åkt till Byske och husvagnen, ensam kvar är jag och barnen.. Ensam med barnen, både mysigt och stressigt. Min träningstid blir ju förståss indragen ganska rejält. Visst, mina barn börjar vara stora kan man ju tycka, och det är sant. Det är lättare nu än för nåt år sedan. Men det är ändå en tuff match att ro ihop vår trixiga vardag, som innehåller både strama rutiner med exakta klockslag, impulsiva roligheter, barntaxiverksamhet, läxläsning och andra väldigt tidskrävande grejjer. Också ska man ju hinna ro ihop en middag också. Jaja, det ska nog gå bra. Har inte hört talas om nån ensamstående förälder som dött av stress, än iallafall. ;) Och till helgen brassar övriga familjen ner till Byske, och då möts vi förhoppningsvis av ett förtält med nybyggt trallgolv och en man som är glad över att återse sin familj. :)